Reportage: Ett högkvarter för nästan alla

Nerför en lång och smal trappa ringlar sig en kedja av människor. Någonstans där i underjorden omsätts teori i praktik – queerteori i feministisk praktik. Det är i alla fall tanken. Just  denna kväll betyder det att Finland erkänns plats i den svenska kulturvärlden. Men ambitionerna sträcker sig längre än så.

Genom myllret av människor denna afton kryssar en gråskäggig man fram. Det är Leif Pagrotsky, en gång kulturminister, nu oppositionsråd tillika en av många höjdpunkter denna afton. En äldre dam med rödbågade glasögon kompenserar sin korta kropp med hjälp av en stol, och nedanför henne lyssnar ett hundratal besökare till författaren Monika Fagerholm som läser stycken ur sin nya roman. ”I alla små städer finns ett torg, där det just inte händer något.” berättar hon. Denna kväll händer nästan allt på samma gång.

På det nyöppnade Högkvarteret är det tema Finland med underrubriken ”Det kan aldrig göra så ont på svenska som det gör på finska”. Artister och författare avlöser varandra i den röddraperade lokalen. En lokal som mer för tankarna till Moulin Rouge än till en källarklubb på Söder. Utanför har restauranger och pubar just börjat vakna till liv, men det queerfeministiska Högkvarteret är redan fullbelagt.

Damen på stolen klättrar ner och berättar att hon heter Eila Karisalmi och att hon har varit på nästan alla evenemang i Stockholm som rör Finland den här sommaren. Men det finns en sak som lockar henne extra mycket just den här kvällen.
– Jag älskar när Anna Järvinen sjunger på finska! säger hon med eftertryck.
Tillsammans med särbon Antti Jalava, som förövrigt är en välkänd finlandssvensk författare, har hon tagit sig hit för att njuta av musik, konst och litteratur.
– Jag tycker det är jättemysigt här, men alldeles för varmt, påpekar Eila.

Leif Pagrotsky har just läst ett stycke av den finlandssvenske poeten Henry Parland. Själv har han ingen personlig koppling till Finland, men han tycker att det är viktigt att uppmärksamma den finska kulturen i Sverige nu när det är 200 år sedan nationerna splittrades.
– Jag har jobbat mycket med nordiska samarbeten, och jag tycker det är extra viktigt ett år som detta. Det var spännande att läsa inför en så ung publik. De var så tysta och lyssnade andaktigt.

Strax intill entrén ligger ett rum som till största del upptas av en bar. På väggarna varvas olika blommiga tapeter á la 50-tal med svartvita kakelplattor. Det är ett virrvarr av färger och mönster, som i slutändan ändå känns genomtänkt och hemtrevligt.

En av initiativtagarna till Högkvarteret, Hanna Wildow, jobbar febrilt bakom bardisken för att tillgodose alla gästers behov av öl och tilltugg. Hon berättar att tanken bakom Högkvarteret är att det ska vara en mötesplats för alla sorters aktivister, så länge de har en queerfeministisk agenda. Idén uppstod för knappt ett par år sedan. Då drev Hanna klubben Idyll tillsammans med Elin Sandström Lundh och Ebba Hemberg.

– Men vi ville driva ett ställe själva, och inte behöva komma överens med andra så mycket. Ett ställe som inte bara är en klubb, utan som kan vara allt från en bar eller ett galleri till vad som helst egentligen. Vi upptäckte med Idyll att det inte var så svårt att göra något själva, och nu vill vi visa för andra att de också kan göra det om de vill.

Det är främst samarbeten med andra som utgör största delen av evenemangen på Högkvarteret. Arrangörer just denna kväll är litteraturtidskriften 00-tal tillsammans med fotokollektivet Vidvinkel, och det är en brokig skara som har tagit sig hit. Kanske inte vad man kan vänta sig på ett ställe som gör anspråk på att vara ett ”queert utopia”, vilket säkert anses besynnerligt för vissa. Men ledordet är att all sorts normbrytande aktiviteter ska få ta plats, och därmed kan klientelet variera stort från dag till dag.
– Det är verkligen det som är tanken, säger Hanna Wildow. Vi vill ha en bred publik. Det kan framförallt skilja mycket mellan olika dagar, beroende på vad som händer. Vissa kvällar är medelåldern 19 år och vissa kvällar är den 38 år.

Två dagar tidigare har Högkvarteret huserat en danskurs i queer lindy hop, och framöver blir det såväl filmsalong som pingisafton. Men på frågan vad som inte får plats inom ramarna för projektet Högkvarteret svarar Hanna att det snarare beror på vad syftet är.
– Vi vill inte ha några coola vita heterosexuella killar, för det finns redan så många ställen för dem, säger hon.
– Eller ja, alla arrangemang måste ju vara queer på något sätt. Om det är en cool vit heterosexuell kille som hör av sig och vill göra något, och som har en queer inställning så är det okej. Vi berättar alltid vad det här är för ställe och vad det är som gäller, och sen är det lite upp till den personen att avgöra om det känns rätt.

Vid ett litet bord intill baren sitter Katja Robleto och Marit Boqvist – två andra nyfikna besökare som har lockats hit.
– Jag har ingen koppling, men jag gillar Finland. Det tilltalar nog många, säger Marit.
Katja påpekar att det är bra med ett ställe som man kan gå till lite när som helst, även om man inte vill dricka alkohol utan bara fika och kanske äta något. Marit nickar instämmande men anmärker att det säkert kan vara svårt ibland att veta i förväg vad som händer just den kvällen.
– Det är svårt att hålla sig uppdaterad eftersom schemat är så spikat. Jag orkar inte hålla reda på allt hela tiden.

En bit bort hörs ett surr av människor som fortfarande inte har fått komma in i värmen. De står prydligt i den smala trappan och väntar på sin tur.
– Det är fullt. Så det är en ut en in som gäller, ropar tjejen i kassan och killen som står näst på tur suckar och vilar sig mot en vägg.

Den långsmala trappan och den i övrigt otympliga källarlokalen är annars ett såväl ideologiskt som känslomässigt gissel för ägarna. De olika rummen ligger i olika nivåer, och för att ta sig till toaletten måste gästerna ta sig upp för en kort metalltrappa. För någon som har funktionsnedsättning eller är rullstolsburen av någon anledning är lokalerna en mardröm helt enkelt, vilket rimmar illa med ställets policy att värna de som inte passar in i samhällets normer.

På Högkvarterets hemsida finns en särskild del tillägnad detta under den självkritiska rubriken ”otillgänglighet”. Hanna Wildow påpekar att det är tråkigt, men att de inte hade något annat val.

– Vi ville helst ha en lokal i markplan, men det kostar ju flera miljoner. Vi har kollat om det går att installera en hiss, men det är i praktiken omöjligt i nuläget. Det här är ju något vi har diskuterat och vi har kommit fram till att det helt enkelt är det här eller inget som gäller. Däremot erbjuder vi bär och ledassistans till de som behöver.

Utanför börjar hösten göra sig påmind. Ett fåtal trotsar kylan och står utspridda över den otrafikerade gatan och röker. Desto fler väntar fortfarande ängsligt på sin tur. Ett sällskap längre bak i kön gnider sina händer och huttrar lite men ser inte ut att vilja ge upp sina planer för kvällen. De pratar nostalgiskt om tillfällen då de har besökt stället tidigare. Men då hette det Ugglan – ett välkänt ställe som tycks ha lämnat kvar en stor portion glans för Högkvarteret att förvalta. Och förväntningarna är stora.

Högkvarteret ligger på Närkesgatan 8 på Södermalm i Stockholm. Läs mer på deras hemsida www.hogkvarteret.se.