Reportage: Ett högkvarter för nästan alla

Nerför en lång och smal trappa ringlar sig en kedja av människor. Någonstans där i underjorden omsätts teori i praktik – queerteori i feministisk praktik. Det är i alla fall tanken. Just  denna kväll betyder det att Finland erkänns plats i den svenska kulturvärlden. Men ambitionerna sträcker sig längre än så.

Genom myllret av människor denna afton kryssar en gråskäggig man fram. Det är Leif Pagrotsky, en gång kulturminister, nu oppositionsråd tillika en av många höjdpunkter denna afton. En äldre dam med rödbågade glasögon kompenserar sin korta kropp med hjälp av en stol, och nedanför henne lyssnar ett hundratal besökare till författaren Monika Fagerholm som läser stycken ur sin nya roman. ”I alla små städer finns ett torg, där det just inte händer något.” berättar hon. Denna kväll händer nästan allt på samma gång.

På det nyöppnade Högkvarteret är det tema Finland med underrubriken ”Det kan aldrig göra så ont på svenska som det gör på finska”. Artister och författare avlöser varandra i den röddraperade lokalen. En lokal som mer för tankarna till Moulin Rouge än till en källarklubb på Söder. Utanför har restauranger och pubar just börjat vakna till liv, men det queerfeministiska Högkvarteret är redan fullbelagt.

Damen på stolen klättrar ner och berättar att hon heter Eila Karisalmi och att hon har varit på nästan alla evenemang i Stockholm som rör Finland den här sommaren. Men det finns en sak som lockar henne extra mycket just den här kvällen.
– Jag älskar när Anna Järvinen sjunger på finska! säger hon med eftertryck.
Tillsammans med särbon Antti Jalava, som förövrigt är en välkänd finlandssvensk författare, har hon tagit sig hit för att njuta av musik, konst och litteratur.
– Jag tycker det är jättemysigt här, men alldeles för varmt, påpekar Eila.

Leif Pagrotsky har just läst ett stycke av den finlandssvenske poeten Henry Parland. Själv har han ingen personlig koppling till Finland, men han tycker att det är viktigt att uppmärksamma den finska kulturen i Sverige nu när det är 200 år sedan nationerna splittrades.
– Jag har jobbat mycket med nordiska samarbeten, och jag tycker det är extra viktigt ett år som detta. Det var spännande att läsa inför en så ung publik. De var så tysta och lyssnade andaktigt.

Strax intill entrén ligger ett rum som till största del upptas av en bar. På väggarna varvas olika blommiga tapeter á la 50-tal med svartvita kakelplattor. Det är ett virrvarr av färger och mönster, som i slutändan ändå känns genomtänkt och hemtrevligt.

En av initiativtagarna till Högkvarteret, Hanna Wildow, jobbar febrilt bakom bardisken för att tillgodose alla gästers behov av öl och tilltugg. Hon berättar att tanken bakom Högkvarteret är att det ska vara en mötesplats för alla sorters aktivister, så länge de har en queerfeministisk agenda. Idén uppstod för knappt ett par år sedan. Då drev Hanna klubben Idyll tillsammans med Elin Sandström Lundh och Ebba Hemberg.

– Men vi ville driva ett ställe själva, och inte behöva komma överens med andra så mycket. Ett ställe som inte bara är en klubb, utan som kan vara allt från en bar eller ett galleri till vad som helst egentligen. Vi upptäckte med Idyll att det inte var så svårt att göra något själva, och nu vill vi visa för andra att de också kan göra det om de vill.

Det är främst samarbeten med andra som utgör största delen av evenemangen på Högkvarteret. Arrangörer just denna kväll är litteraturtidskriften 00-tal tillsammans med fotokollektivet Vidvinkel, och det är en brokig skara som har tagit sig hit. Kanske inte vad man kan vänta sig på ett ställe som gör anspråk på att vara ett ”queert utopia”, vilket säkert anses besynnerligt för vissa. Men ledordet är att all sorts normbrytande aktiviteter ska få ta plats, och därmed kan klientelet variera stort från dag till dag.
– Det är verkligen det som är tanken, säger Hanna Wildow. Vi vill ha en bred publik. Det kan framförallt skilja mycket mellan olika dagar, beroende på vad som händer. Vissa kvällar är medelåldern 19 år och vissa kvällar är den 38 år.

Två dagar tidigare har Högkvarteret huserat en danskurs i queer lindy hop, och framöver blir det såväl filmsalong som pingisafton. Men på frågan vad som inte får plats inom ramarna för projektet Högkvarteret svarar Hanna att det snarare beror på vad syftet är.
– Vi vill inte ha några coola vita heterosexuella killar, för det finns redan så många ställen för dem, säger hon.
– Eller ja, alla arrangemang måste ju vara queer på något sätt. Om det är en cool vit heterosexuell kille som hör av sig och vill göra något, och som har en queer inställning så är det okej. Vi berättar alltid vad det här är för ställe och vad det är som gäller, och sen är det lite upp till den personen att avgöra om det känns rätt.

Vid ett litet bord intill baren sitter Katja Robleto och Marit Boqvist – två andra nyfikna besökare som har lockats hit.
– Jag har ingen koppling, men jag gillar Finland. Det tilltalar nog många, säger Marit.
Katja påpekar att det är bra med ett ställe som man kan gå till lite när som helst, även om man inte vill dricka alkohol utan bara fika och kanske äta något. Marit nickar instämmande men anmärker att det säkert kan vara svårt ibland att veta i förväg vad som händer just den kvällen.
– Det är svårt att hålla sig uppdaterad eftersom schemat är så spikat. Jag orkar inte hålla reda på allt hela tiden.

En bit bort hörs ett surr av människor som fortfarande inte har fått komma in i värmen. De står prydligt i den smala trappan och väntar på sin tur.
– Det är fullt. Så det är en ut en in som gäller, ropar tjejen i kassan och killen som står näst på tur suckar och vilar sig mot en vägg.

Den långsmala trappan och den i övrigt otympliga källarlokalen är annars ett såväl ideologiskt som känslomässigt gissel för ägarna. De olika rummen ligger i olika nivåer, och för att ta sig till toaletten måste gästerna ta sig upp för en kort metalltrappa. För någon som har funktionsnedsättning eller är rullstolsburen av någon anledning är lokalerna en mardröm helt enkelt, vilket rimmar illa med ställets policy att värna de som inte passar in i samhällets normer.

På Högkvarterets hemsida finns en särskild del tillägnad detta under den självkritiska rubriken ”otillgänglighet”. Hanna Wildow påpekar att det är tråkigt, men att de inte hade något annat val.

– Vi ville helst ha en lokal i markplan, men det kostar ju flera miljoner. Vi har kollat om det går att installera en hiss, men det är i praktiken omöjligt i nuläget. Det här är ju något vi har diskuterat och vi har kommit fram till att det helt enkelt är det här eller inget som gäller. Däremot erbjuder vi bär och ledassistans till de som behöver.

Utanför börjar hösten göra sig påmind. Ett fåtal trotsar kylan och står utspridda över den otrafikerade gatan och röker. Desto fler väntar fortfarande ängsligt på sin tur. Ett sällskap längre bak i kön gnider sina händer och huttrar lite men ser inte ut att vilja ge upp sina planer för kvällen. De pratar nostalgiskt om tillfällen då de har besökt stället tidigare. Men då hette det Ugglan – ett välkänt ställe som tycks ha lämnat kvar en stor portion glans för Högkvarteret att förvalta. Och förväntningarna är stora.

Högkvarteret ligger på Närkesgatan 8 på Södermalm i Stockholm. Läs mer på deras hemsida www.hogkvarteret.se.

Det är lätt att provocera när ingen bryr sig

Nytt jobb och nya bekantskaper. Eller samma gamla släkt. Priset är högt för den som sticker ut och inte gör som andra. Det finns en osynlig gräns för hur långt man kan gå.

Jag minns första dagen på jobbet. Den skiljer sig inte så mycket från den senaste. Plot: Liten bruksort, industrimiljö, välbetald men maktlös arbetarklass. Vita män, såväl unga som gamla, som lärt sig meningen med att inte ifrågasätta, så länge inget hotar deras sätt att leva.

Vi pratar inte på något sätt om akademikers schablonmässiga arbetararketyp här. Lika lite som Invandraren eller Kvinnan existerar gör Arbetaren det.

Dagen fortskrider utan större missöden. Än så länge har ingen upptäckt min hemlighet. Jag försöker på alla sätt verka kunnig och intresserad, och det verkar falla väl ut. Jag ser visserligen lite väl klen ut – ”kommer han orka med?” tänker de antagligen. Lyckligtvis vägs min flickaktiga kroppsbyggnad upp av en tunnhårig hjässa som i all sin tydlighet uppvisar maskulinitet. Om än inte av den mest fördelaktiga sorten. Det är alltid en fråga om balans.

Jag har ett äss i ärmen. Min uppväxt såg ut precis så här. När hierarkin mellan mig och mina vänner eller jämnåriga släktingar skulle avgöras var det inte litteraturkännedom eller konstnärlig förmåga som var måttstocken. Avgörandet bestod ofta i en omgång armbrytning eller i vem som kunde skjuta en fotboll hårdast. Sällan vann jag. Men det var inte det viktigaste. Det centrala var att aldrig vika ner sig, att kämpa och ge sig hän vad än det kostar i skrubbsår och tårar.

Så, när min maskulinitet inte kunde tas för given av mina kollegor, då vet jag att det behövs något för att väga upp. Jag pratar sport – jag har ju idrottat större delen av mitt liv – och när ämnet kommer in på bilar nickar jag instämmande som om jag känner till allt som för tillfället avverkas.

Min hemlighet då? Jag har nog flera. Men få är så provocerande och samtidigt så svåra att dölja, om man nu skulle vilja det, som det faktum att jag är vegan. Matlådan kommer fram och jag ser de tveksamma blickarna. Tofu, vad är det? Sojakorv och quinoa. Det där kan du inte leva på, inte konstigt du är så smal. Varför kan du inte bara göra som vanligt folk?

Jag ser hur min handlingsfrihet minskas drastiskt. Här räcker det inte att skoja till det eller prata lite engelsk fotboll. Ingen idrottslig kunskap kan väga upp en mans val att äta som en kvinna. Hädanefter ligger jag i riskzonen att passera den osynliga gränsen. Ett litet snedsteg och det är kört. Jag kan glömma bort att säga vad jag tycker om de rasistiska kommentarer som fälls i fikapauserna, för att inte tala om min syn på heterosexualitet.

Givetvis kan jag välja att säga som jag tycker. Men frågan är inte till att diskuteras, det är många mil till närmsta universitet.

I finanskrisens efterdyningar blommar jämställdheten?

Domedagsstämningen ligger som en våt filt över Sverige. Från Torslandafabriken i Göteborg vandrar hukade män på rad mot giljotinen. I kristider som dessa gäller inte gamla sanningar – som den om (den svenska) jämställdheten.

Enligt Isobel Hadley-Kamptz i söndagens DN är det gyllene tider för jämställdhetsarbetet. Eller nja, hon hoppas innerligen i alla fall. Det är svårt att inte instämma i förhoppningen. Hadley-Kamptz menar att transnationella kriser öppnar upp för en vågad politik – till exempel en pro-feministisk sådan – trots att hon för fram den amerikanska författaren Susan Faludi som har pekat på just det motsatta.

”I den svenska historien” påpekar Hadley-Kamptz, ”brukar […] ekonomisk tillbakagång tvärtom sammanfalla med feministiska framsteg”. Må så vara. Det kan hända att regeringen som en biprodukt av sin så kallade arbetslinje även för fram förslag som gynnar jämställdheten. När bilfabriker och råvaruindustrin töms på riktiga arbetare kan inte längre kvinnors hemmaarbete subventioneras och en skev och minst sagt irrationell arbetsmarknad bibehållas.

Men tyvärr så visar det mesta på att Sverige inte skiljer sig från resten av världen som Hadley-Kamptz vill påskina. När krisläget infinner sig omfamnar även svenskar det trygga. Och nej, tyvärr är det är inte jämställdhet, tolerans och öppenhet som åsyftas här. Det kommer, så som hon befarar, ”ge oss politiker som fnyser åt löjliga feminister för att i stället rädda riktiga jobb åt riktiga män”

Det är fel sorts kris. Normer kring kön och arbete är inte ifrågasatta. Möjligen finansmarknadens principer, kanske till och med hela det ekonomiska systemet. Men när klass står mot klass finns inget utrymme att diskutera ”särintressen”.

Isobel Hadley-Kamptz har däremot en stark poäng. Svenskheten kommer stå i fokus. När arbetare i mängder vallfärdar ut ur fabrikerna in i en feminin oförmåga att försörja kommer de som hotar den trygga svenskheten att bli de verkliga förlorarna. När utrymmet för Oss krymper, återstår ingen plats för De andra. Plats kommer däremot att erbjudas i riksdagen för de som kan erbjuda trygghet för riktiga svenskar.

Utsatta invandrarkvinnor tvingas vända sig till frivilliga

Kvinnofridslinjen har små möjligheter att ge stöd till våldsutsatta kvinnor som inte talar svenska. Dessa kvinnor tvingas istället vända sig till ideella föreningar för att få hjälp.

– Vårt mål är att vi inte ska behöva finnas längre, säger Bernardita Nunez, verksamhetsledare på den ideella föreningen Terrafem.

Ändå tvingas en grupp kvinnor som av olika skäl inte talar svenska att vända sig dit, eftersom Kvinnofridslinjen, den enda risktäckande jourtelefonen för våldsutsatta kvinnor, inte har den språkliga kompetensen som krävs.

Under året har Kvinnofridslinjen annonserat stort i såväl tidningar som i storstädernas kollektivtrafik. All reklam är på svenska och enligt Åsa Witkowski, verksamhetschef på Kvinnofridslinjen, är det en medveten strategi att inte annonsera på något annat språk:

– Vi vill inte vilseleda någon. De som svarar i telefonen är svensktalande. Däremot finns det information på andra språk på vår hemsida. Visst finns det en risk att vi missar en grupp kvinnor eftersom den enda möjligheten vi har att tala med dessa är med hjälp av tolk.

Sedan starten för snart ett år sedan har Kvinnofridslinjen fått in över 34 000 samtal från våldsutsatta kvinnor och anhöriga runt om i landet. Den rikstäckande Kvinnofridslinjen drivs av NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid, vid Uppsala universitet med hjälp av statliga medel. Syftet med jourtelefonen är framför allt att ge råd och guida kvinnor till de lokala organisationer som finns i deras närområde.

NCK får varje år drygt 24 miljoner kronor av staten, varav ungefär fem miljoner kronor går till Kvinnofridslinjen.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, konstaterade i en rapport för sex år sedan att för kvinnor som utsatts för våld i en nära relation finns ”en stor överrepresentation av utrikes födda i jämförelse med kvinnor generellt i befolkningen”, och förra året fastställde integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att NCK skulle utöka sina kunskaper kring bland annat hedersrelaterat våld. Enligt Åsa Witkowski finns det viss kunskap om dessa frågor bland de som svarar i telefon. Men de har små möjligheter att ta hand om de kvinnor som har svårt att uttrycka sig på svenska.

– Det är inte så vanligt att det ringer kvinnor som inte kan tala svenska. Vi har tillgång till tolkar som vi kan koppla in i trepartssamtal, men det vanligaste är att kvinnorna själva har en väninna eller arbetskamrat som tolk.

Det händer att Kvinnofridslinjen hänvisar kvinnor till frivilligorganisationer, bland annat nätverket Terrafem.

Terrafem driver den enda rikstäckande jourtelefonen för kvinnor med utländsk bakgrund, och där kan kvinnor få råd och stöd på sammanlagt över 40 olika språk. Eftersom Terrafem drivs på ideell basis finns små möjligheter att nå ut till kvinnor runt om i Sverige i samma omfattning som Kvinnofridslinjen. Enligt Terrafems Bernardita Nunez medför det att en redan speciellt utsatt grupp kvinnor inte får kunskap om var de kan vända sig när de behöver hjälp.

Organisationen får årligen 900 000 kronor av Socialstyrelsen för att bland annat sköta jourlinjen. Enligt Nunez räcker de pengarna inte till några dyra annonskampanjer.

– Det mesta sker muntligt ute i lokalorganisationerna. Vi har helt enkelt inte råd att trycka uppinformationsmaterial. Det är vanligt med kvinnor som säger att de önskade att de hade känt till Terrafem tidigare.

Terrafem tvingas prioritera det allra viktigaste, att hjälpa alla de kvinnor som söker sig till organisationen. Nunez tycker inte att staten tar sitt ansvar i arbetet med mäns våld mot kvinnor:

– Det borde vara ett statligt ansvar att se till så att det finns en språklig kompetens på Kvinnofridslinjen.