Det är lätt att provocera när ingen bryr sig

Nytt jobb och nya bekantskaper. Eller samma gamla släkt. Priset är högt för den som sticker ut och inte gör som andra. Det finns en osynlig gräns för hur långt man kan gå.

Jag minns första dagen på jobbet. Den skiljer sig inte så mycket från den senaste. Plot: Liten bruksort, industrimiljö, välbetald men maktlös arbetarklass. Vita män, såväl unga som gamla, som lärt sig meningen med att inte ifrågasätta, så länge inget hotar deras sätt att leva.

Vi pratar inte på något sätt om akademikers schablonmässiga arbetararketyp här. Lika lite som Invandraren eller Kvinnan existerar gör Arbetaren det.

Dagen fortskrider utan större missöden. Än så länge har ingen upptäckt min hemlighet. Jag försöker på alla sätt verka kunnig och intresserad, och det verkar falla väl ut. Jag ser visserligen lite väl klen ut – ”kommer han orka med?” tänker de antagligen. Lyckligtvis vägs min flickaktiga kroppsbyggnad upp av en tunnhårig hjässa som i all sin tydlighet uppvisar maskulinitet. Om än inte av den mest fördelaktiga sorten. Det är alltid en fråga om balans.

Jag har ett äss i ärmen. Min uppväxt såg ut precis så här. När hierarkin mellan mig och mina vänner eller jämnåriga släktingar skulle avgöras var det inte litteraturkännedom eller konstnärlig förmåga som var måttstocken. Avgörandet bestod ofta i en omgång armbrytning eller i vem som kunde skjuta en fotboll hårdast. Sällan vann jag. Men det var inte det viktigaste. Det centrala var att aldrig vika ner sig, att kämpa och ge sig hän vad än det kostar i skrubbsår och tårar.

Så, när min maskulinitet inte kunde tas för given av mina kollegor, då vet jag att det behövs något för att väga upp. Jag pratar sport – jag har ju idrottat större delen av mitt liv – och när ämnet kommer in på bilar nickar jag instämmande som om jag känner till allt som för tillfället avverkas.

Min hemlighet då? Jag har nog flera. Men få är så provocerande och samtidigt så svåra att dölja, om man nu skulle vilja det, som det faktum att jag är vegan. Matlådan kommer fram och jag ser de tveksamma blickarna. Tofu, vad är det? Sojakorv och quinoa. Det där kan du inte leva på, inte konstigt du är så smal. Varför kan du inte bara göra som vanligt folk?

Jag ser hur min handlingsfrihet minskas drastiskt. Här räcker det inte att skoja till det eller prata lite engelsk fotboll. Ingen idrottslig kunskap kan väga upp en mans val att äta som en kvinna. Hädanefter ligger jag i riskzonen att passera den osynliga gränsen. Ett litet snedsteg och det är kört. Jag kan glömma bort att säga vad jag tycker om de rasistiska kommentarer som fälls i fikapauserna, för att inte tala om min syn på heterosexualitet.

Givetvis kan jag välja att säga som jag tycker. Men frågan är inte till att diskuteras, det är många mil till närmsta universitet.