Utsatta invandrarkvinnor tvingas vända sig till frivilliga

Kvinnofridslinjen har små möjligheter att ge stöd till våldsutsatta kvinnor som inte talar svenska. Dessa kvinnor tvingas istället vända sig till ideella föreningar för att få hjälp.

– Vårt mål är att vi inte ska behöva finnas längre, säger Bernardita Nunez, verksamhetsledare på den ideella föreningen Terrafem.

Ändå tvingas en grupp kvinnor som av olika skäl inte talar svenska att vända sig dit, eftersom Kvinnofridslinjen, den enda risktäckande jourtelefonen för våldsutsatta kvinnor, inte har den språkliga kompetensen som krävs.

Under året har Kvinnofridslinjen annonserat stort i såväl tidningar som i storstädernas kollektivtrafik. All reklam är på svenska och enligt Åsa Witkowski, verksamhetschef på Kvinnofridslinjen, är det en medveten strategi att inte annonsera på något annat språk:

– Vi vill inte vilseleda någon. De som svarar i telefonen är svensktalande. Däremot finns det information på andra språk på vår hemsida. Visst finns det en risk att vi missar en grupp kvinnor eftersom den enda möjligheten vi har att tala med dessa är med hjälp av tolk.

Sedan starten för snart ett år sedan har Kvinnofridslinjen fått in över 34 000 samtal från våldsutsatta kvinnor och anhöriga runt om i landet. Den rikstäckande Kvinnofridslinjen drivs av NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid, vid Uppsala universitet med hjälp av statliga medel. Syftet med jourtelefonen är framför allt att ge råd och guida kvinnor till de lokala organisationer som finns i deras närområde.

NCK får varje år drygt 24 miljoner kronor av staten, varav ungefär fem miljoner kronor går till Kvinnofridslinjen.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, konstaterade i en rapport för sex år sedan att för kvinnor som utsatts för våld i en nära relation finns ”en stor överrepresentation av utrikes födda i jämförelse med kvinnor generellt i befolkningen”, och förra året fastställde integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att NCK skulle utöka sina kunskaper kring bland annat hedersrelaterat våld. Enligt Åsa Witkowski finns det viss kunskap om dessa frågor bland de som svarar i telefon. Men de har små möjligheter att ta hand om de kvinnor som har svårt att uttrycka sig på svenska.

– Det är inte så vanligt att det ringer kvinnor som inte kan tala svenska. Vi har tillgång till tolkar som vi kan koppla in i trepartssamtal, men det vanligaste är att kvinnorna själva har en väninna eller arbetskamrat som tolk.

Det händer att Kvinnofridslinjen hänvisar kvinnor till frivilligorganisationer, bland annat nätverket Terrafem.

Terrafem driver den enda rikstäckande jourtelefonen för kvinnor med utländsk bakgrund, och där kan kvinnor få råd och stöd på sammanlagt över 40 olika språk. Eftersom Terrafem drivs på ideell basis finns små möjligheter att nå ut till kvinnor runt om i Sverige i samma omfattning som Kvinnofridslinjen. Enligt Terrafems Bernardita Nunez medför det att en redan speciellt utsatt grupp kvinnor inte får kunskap om var de kan vända sig när de behöver hjälp.

Organisationen får årligen 900 000 kronor av Socialstyrelsen för att bland annat sköta jourlinjen. Enligt Nunez räcker de pengarna inte till några dyra annonskampanjer.

– Det mesta sker muntligt ute i lokalorganisationerna. Vi har helt enkelt inte råd att trycka uppinformationsmaterial. Det är vanligt med kvinnor som säger att de önskade att de hade känt till Terrafem tidigare.

Terrafem tvingas prioritera det allra viktigaste, att hjälpa alla de kvinnor som söker sig till organisationen. Nunez tycker inte att staten tar sitt ansvar i arbetet med mäns våld mot kvinnor:

– Det borde vara ett statligt ansvar att se till så att det finns en språklig kompetens på Kvinnofridslinjen.