Hägglunds höga hästar

Det märks att Kristdemokraterna börjar känna sig pressade nu. Göran Hägglund skriver i ett debattinlägg i DN (17/9-09) att ”vanligt folk” ska få slippa bli mästrade av kulturvänstern och den radikala eliten. Det är ett genomtänkt men desperat rop efter nya väljare, och det står alltmer klart att KD inte skyr några medel för att klara riksdagsspärren i nästa års val.

Hägglund återkommer alltså gång efter gång till den abstrakta kategorin vanligt folk, utan att vilja förklara vilka dessa är. Men, som han skriver, ”i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.” För dem kommer politik i andra hand. De har inte tid till ideologiska teorier om förtryckarstrukturer och sådana konstigheter.

För att vara ledare för ett politiskt parti verkar Hägglund vara rysligt misstänksam mot ideologi. Menar han att människors vardag inte är ett resultat av just sekler av ideologisk kamp och maktutövning? Vanligt folk ska ha frihet att vara precis som de är. Som om rasism, sexism och allehanda diskriminering är en konstruktion av eliten och sällar sig till kategorin ”perifera frågor” för vanligt folk.

Kan det vara så att Hägglund är rädd att förlora väljare till något annat parti som tydligare står fast vid konservativa värden och frihet för ”vanligt folk”? Den luddiga retorik som Hägglund använder känns skrämmande välbekant. Det är vanligt folk som ska skyddas mot islams framväxt i Dansk Folkepartis Danmark och Fremskrittspartiets Norge. Likaså är det vanliga hederliga svenska medborgare som ska värnas i Sverigedemokraternas Sverige.

KD står inför en identitetskris. Som vanligt. Låt familjerna bestämma själva! basunerar de ut, och dödar i samma stund tanken om individen som samhällets minsta enhet. Som om den heterosexuella kärnfamiljen är något alla känner sig hemma i. Men för Hägglund är vanligt folk, Svenssons, precis sådär vanligt medelmåttigt hetero. I själva verket propagerar han för status quo, och då är det inte konstigt att det krävs luddiga men provocerande utspel. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna talar båda om vanligt folk, men ingen vågar sig på en definition. Det slutar alltjämt i en röra någonstans bland fästingar och röda stugor med vita knutar.

Normkritik är ett skällsord i Hägglunds värld. Det kanske inte är så konstigt. Han tillhör ju själv makteliten och leder ett parti som grundar sig på kristen etik, där fasta orubbliga normer utgör själva stommen i ideologin. Själv sitter han på sin höga häst och pratar om den radikala elitens folkförakt. Som om vanligt folk är oförmögna att tänka och resonera.