åttiotalisten… Om det här med konsumtion

Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanar oss att konsumera. Men han är inte på något sätt ensam. Åsikten är legio, och det som tidigare kallades hysteri tillhör nu status quo. Den rådande konsumtionsdiskursen spelar makten i händerna, och ingen är gladare än Timbro.

Den liberala idén om att vi människor är autonoma varelser som i var stund agerar efter eget intresse är inte bara felaktig, den är även helt ohållbar. När materiell konsumtion i överflöd gång efter annan förväxlats med människors välfärd skapas inte bara en alienation från samhället som sådan, utan vi blir till för marknaden, där marknaden endast borde vara ett verktyg för oss människor.

Problemet är inte att bara vissa har möjlighet att köpa en ny platt-tv lagom till julafton. Utan att vissa köper dem utan att egentligen ha ett behov, där själva konsumtionsförfarandet är det viktiga. För att finansiera sin konsumtion efterfrågas låga skatter som i sin tur underminerar välfärdssamhället – just det som vår konsumtion skulle vara till för att bygga upp.

Jonas Frycklund från Svenskt Näringsliv och Timbro skriver på bloggen Newsmill att finanskrisen har fått konsumtionsmotståndare att tystna.

Att hitta något positivt med finanskrisen och recessionen är inte lätt. Möjligen skulle det vara att vi nu får se in på bara skinnet hur illa det verkligen är med nolltillväxt och hur bra det är med tillväxt. Man saknar inte kon, förrän båset är tomt.

Frycklund tycker det är cyniskt att se positivt på en ekonomisk kris som får människor varslade och miljöarbete nedprioriterat. Vad han missar är att ett land som Sverige fortfarande är ett oerhört rikt land med enorma tillgångar. Frycklund gör som konsumtionsförespråkare brukar göra i allmänhet – han blandar bort korten. Problemet är att tillgångarna är fördelade på ett sätt som gör att vissa människor står maktlösa inför en tid som arbetslös. Att miljöarbetet därtill stannar upp är inte bara olyckligt, utan visar även på den ovilja som den samlade borgerligheten tillsammans med sossarna alltid har visat inför ett hållbart samhälle.

För vad är det vi pratar om när vi säger att vi måste konsumera, vad är det vi vill uppnå? För varje generation som tar vid är den samlade rikedomen större än föregångarens. I samma takt som vi effektiviserar jobben, konsumerar vi prylar som ska effektivisera vår fritid. Vem blir egentligen lyckligare av mer saker? Om vi skulle förlita oss på människors omdöme och se till deras agerande skulle svaret bli entydigt: nästintill alla. Inte minst jag själv. Samtidigt är det nog inte det givna svaret om de själva fick beskriva sina prioriteringar här i livet. Till och med den mest inbitna nyliberalen vet att behovet av ytterligare en platt-tv minskar för varje tv en person köper.

I slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Ett samhälle som bedöms utifrån hur mycket som konsumeras, eller efter hur människor har möjlighet att själva påverka sina liv, och andras. Till det bättre.